hoppades på räddning där borta,» sade hon medlidsamt. »Han har berättat mig sin historia, och det är mycket som försonar. Hur förfärligt också att komma till sin längtans land i handbojor, ursinnig och vildsint af förtviflan, för att forslas hem igen fortast möjligt.» »Det är inte bara lyx och sorglöshet ombord på en sådan här båt,» sade hon tungt. »Hvar två eller tre äro församlade äro synd och sorg med i laget.» Hafvet gick högt ännu, med långa blanka dyningar, och öfver vågkammarna höjde och sänkte sig en ångande florslik imma. »Sätt er i hvilstolen och låt mig svepa om er,» bad han. Han ställde sig bredvid henne, och medan hon stirrade ut i rymden betraktade han henne. Deras ögon möttes, och hon sänkte sina inför hans ömma granskande blick. »Är det möjligt, tror ni, att älska sin nästa som sig själf?» frågade hon impulsivt. Svaret kom dröjande och eftertänksamt. »Ja, om därmed menas att hysa barmhärtighet, medkänsla och förståelse. Att krafvet måste ställas bortom möjlighetens gränser är naturligt. Men kollektiv kärlek tror jag inte på. Och sätter inte individen det egna jaget främst, kan han hvarken lefva sig själf eller andra till nytta.