»Tror ni då inte heller på ett förutbestämdt, oundvikligt fatum,» sporde hon andlöst. »Jag ser Guds finger i allt. Och inbillar mig att Iifvets väf är ordnad för en hvar. Varpen liksom lagd tillrätta — men inslagstrådarna i de egna händerna.» »Tala om er själf — och om Amerika,» bad bon; medan hennes hela väsen, henne ovetande, anropade honom om hjälp. »Om mig är ingenting att säga,» svarade han kort, »men mycket nog om landet vi sträfva till och hoppas så mycket af.» »Svara för er själf och ingen annan.» »Hade ni gifvit akt på de tungsinta, modstulna ansiktena nere i steerage — på hvilket det genomlidna satt outplånliga märken — och sett dem stråla upp vid blotta tanken på de möjligheter som ligga framför dem, skulle ni veta bättre.» Hon hade vant sig vid att blifva tillrättavisad och längtade i hemlighet efter de orädda, straffande orden. »De strålade upp vid er åsyn, det såg jag.» »Därför att jag varit i Amerika, ja, och kan förbereda dem på hvad de gå till mötes. En sådan kurs borde alla utvandrare gå igenom innan de ge sig af, för att inte ögonblickligen falla offer för den egna okunnigheten. »Och lära engelska väl?» »Gärna det! Men framför allt veta mera om de möjligheter de lämna bakom sig, och tillräckligt