om de svårigheter som möta. Nu veta de intet annat än att de gå till likställighetens, förnyelsens, glömskans och möjligheternas land, där strängt arbete väntar. Men också otroligt höga arbetslöner och lätthet att skaffa sig ett eget hus med sofrum ofvanpå, förmak i bottenvåningen, piazza och egen trädgård — alldeles som herrskapsfolk. Klyftan, af vedermöda och umbärande, som ligger mellan framkomsten och det lyckade resultatet, hoppa de öfver i sorglös okunnighet eller vid tanken på att det gått bra för — den eller den. En har skickat hem pengar. En annan biljetter till hustru och barn — eller till en gammal mor, som inte haft andra framtidsutsikter än fattigstugan. Få de otaliga, som aldrig låtit höra af sig eller gått under, aktar man sig att tänka. »Och nu tar ni ifrån dem deras illusioner?» »När de en gång gett sig i väg, måste jag först och främst uppmuntra,» skämtade han. »Det är ju också mycket godt att säga. Men ändå flera skrämmande varningar och praktiska råd att gifva, utan hvilka mer än en skulle råka i olycka.» »Ni tyckes uppmuntra immigrationen?» »Den är ett nödvändigt ondt så länge de oundgängligaste lifsvillkoren äro så ojämnt fördelade eller illa tillvaratagna som nu. Och jag tycker mig se en fingervisning i legenden om Babels torn. Den nämligen att vi inte få hålla oss tillsammans likt spökrädda barn eller trälande girigbukar på vår lilla fläck af jorden, utan sprida oss öfver den för