»Följ med mig, Henry,» yrkade mrs Gleim, och hennes ljufva stämma kom honom att lystra till. »Du ser trött ut, älskling, mycket trött,» sade han med en glimt af verklighetssyn. »Gå ner i hytten ett tag — eller gör en promenad. En engelsk mil om dagen — minst. Du kan gå den i mitt ställe.» Hon gick upp på bridge deck, afsides från alla andra. »Inte heller på uppenbarelsen tror hon,» hviskade han. »Men den är sannare än allt annat. Glädjen 4r död — det finns ingen plats för den — och nöjet har kommit i stället.» Han skrattade uppsluppet. »Glädjen är solskenet, som strömmar ned öfver jorden. Vårregnet som smälter snön. Elden som renar känslorna.» Han böjde sig öfver Inga, som han nyckfullt nog utsett till sin förtrogna, och hans bittersorgsna glimmande ögon gjorde henne rädd. »Nöjet,» återtog han, »det är lös förgyllning öfver själens armod, eld i visset strå, irrbloss öfver träsket, sprakandefire-crackers, och förklädd ledsnad.» Han gned händerna som i ett öfvermått af fröjd. »Uppenbarelsen säger att det är glädje mänskligheten behöfver — lycka den åtrår. Och det är jag som fått mig anförtrodt att hämta den heliga elden ... Om från solen eller hafvets botten vet jag inte...» Han gick lika oväntadt som han kommit, och Inga andades upp i lättnad.