niskor att beklaga sig för, liksom att skeppet stöttas och föres framåt af segel samt blifvit stadigare i gången är enda trösten. Men fruktan står att läsa i bleka ansikten. Tiden står stilla och ingen kan taga sig något för. Kring fartyget reser sig dimman alltjämt som en stängande mur. Lägger sig öfver bröstet, luktar fränt och ger elak smak i munnen. Stundom rör den också på sig liksom i gäckeri. Sjunkande, böljande, glesnande, för att i nästa minut förtätas och tillintetgöra nyväckta förhoppningar. Under det. våttunga, hvitgula täckelset — genom hvilket ingen ser den andra — blifva också ljuden så underligt främmande och aflägsna. Nere på fördäck sjunga skräckslagna utvandrare koraler och det är som om dödssånger stege upp någonstädes direkt ur hafvet, hvilkets brus ljuder bakom och öfver allt annat likt en mäktigt stigande eller bortdöende orgelton. En och två få veta det och så godt som i samma ögonblick är det kunnigt midskepps rundt att en metodistpredikant ämnar hålla gudstjänst i första klassens matsal. »Hvad är människan att Du tänker på henne och en människas son att du låter Dig vårda om honom,» börjar han och alla hufvuden sänkas, alla händer knäppas så hårdt som för att aldrig skiljas. Han talar vidare om den store byggmästaren ofvantill, som skapat hela jorden, med allt hvad