däruppå är och inte låter en sparf förgås emot sin vilja. Och de uppskrämda passagerarna böja sina hufvuden ännu djupare och en hvar känner sig så ringa som aldrig förr. »Vårt fartyg är likaledes en värld för sig,» fortsätter predikanten. »En välorganiserad helgjuten värld, som har sin styresman den också, till hvilken vi se upp med tillit och förtröstan... ja, ett byggnadskonstens och människosnillets underverk kan sannerligen detta skepp kallas, där vi ha vårt hem och där vi haft det så godt att vi glömt farorna — glömt också Honom, fruktar jag, som håller oceanen i sin hand.» Mer än en känner ett styng i hjärtat, mer än en förebrår sig att ej ha tänkt sig in i allt detta förut och sökt afvända Guds rådslut. »Han har själf sagt,» vidtager talaren, »att vi äro mer än fåglarna under himmelen, de där hvarken så eller uppskära. Förmer än liljorna och gräset på marken, som i dag står och i morgon faller till jorden ... Inför Honom äro vi ingenting annat än en flock handfallna sparfvar. Men änglarna — hans sänd-ningabåd — äro dock till for vår skull, och om det honom lyster, skola de vakta och skydda vår färd och se till att vi inte stöta vår fot emot stenen. Låtom oss bedja!» Det drar liksom en enda snyftande suck genom rummet och alla störta på knä, ty det gäller att