muta den evige genom bönens makt och afvända hans vrede. En skarp hvissling. I samma ögonblick en stöt, ett örondöfvande buller och ett ångestskri från hundratals strupar. Fartyget kränger hårdt babord öfver. Men lyfter sig. De knäböjande störta upp och tumla tillbaka vid en ny stöt. Resa sig pä nytt och kastas återigen öfver ända. Förtumlade, yra, vilda rusa de uppför trapporna och ut på däcken för att se hvad som händt. Och liksom för att visa det lyfter sig dimman i lätta böljande draperier. Fartyget sitter fast, inkiladt mellan tvenne sandbankar och tyckes liksom hämta andan efter hvad det genomgått. Men vågorna akterifrån skjuta på med oemotståndlig makt och tvinga det att hugga — hugga — och borra sig allt längre in i sanden. Babords reling bräckes från förstäfven till mel-landäck och från den knäckta stormasten lösgör sig en spira och blir hängande i tågvirket. »Alle man på däck,» ljuder en stark fulltonig stämma, och de som ej redan äro där störta upp i hänsynslös oordning. De starkare trängande sig förbi och skuffande undan de svagare. Men öfver oredan göra sig kommandoropen gällande och i tyst förståelse och blind tilltro åt-lydas de.