All klasskillnad och alla skrankor passagerarna emellan äro upphäfda och utvandrarna lämna massvis mellandäck för midskepps, i känsla af att de som hållit till där — och haft det så mycket bättre under färden — skola ha företrädet också när det gäller att bärga lifvet. Medelst päjlrören undersöka officerare och styrmän hvar läckorna äro att finna och hur hastigt vattnet stiger. Och deras bekymrade ansikten tala tydligt nog. I förmasten ange trenne svarta ballonger att fartyget är redlöst. Och för att berätta detsamma dånar ett kanonskott utöfver vattnet, tagande med sig den lilla återstoden af passagerarnas förnuft och rådighet. Fartyget, de många människolifven, ansvaret — är kaptenens enda tanke. Och de som stå under hans kommando tyckas inte tänka på något annat de heller. Alla ha de vigt sig åt sitt kall och sitt öde. Mer än en gång ha de haft en hård dust med hafvet och gått fria. Och för allesammans står det klart att deras sista hvilorum kan — eller skall — blifva hafvets botten. Pistongerna ha slutat sitt arbete. Genom de öppnade ventilerna bolmar ångan ut — tjutande, hväsande, skrämmande likt domsbasunen. Och under tiden springa de skräckslagna passagerarna af och an, utan mål och utan att tyckas känna eller minnas hvarandra.