Det är virrvar, yrsel, känslolöshet för annat än det egna jaget. Det är böner, svordomar, hädelser, klagoljud, hysteriska skratt och jämmerrop om hvart-annat. Men hafvet, som hört detsamma i årtusenden, är okänsligt som alltid och låter sina vågor gå löst mot det redlösa fartyget och påskynda undergängen. Alltsammans tager några minuter, men förefaller som en evighet och plånar på en gång ut allt annat genomlefvadt. Inga är likblek, men känner ingen rädsla, snarare vild, trotsig glädje. »Hjälp mig,» befaller Tore, som håller pä att förse passagerarna med lifbälten, och hon lyder. Miss Gibbs störtar fram och hänger sig fast vid honom, som vid en gifven beskyddare. Men han slänger henne ifrån sig och störtar ner på mellandäck. Och när Inga ser honom försvinna, känner hon sig lika vanmäktigt förskrämd som alla andra. Han kommer fort nog tillbaka och hack i häl efter sig har han fången, som alla glömt. Hans första blick gäller Inga och midt i döds-nöd och elände genomströmmas hon af en lyckokänsla, som kommer henne att rycka till och räta upp sig, i önskan att blifva honom värd. Läckorna vidga sig och vattnet stiger. Men fartyget flyter ännu på vattentäta skott och minuterna äro dyrbara. Lifbåtarna svängas ut för att sänkas ner till vattenytan, och vid deras åsyn griper själfbevarelse-