Men en enda man, med chefskapets tecken på mössa och krage och adelsmärket pä pannarf, får dem att lyda och vänta, där minsta dröjsmål kan vara döden. »Kvinnor och barn först,» ropar han ännu en gång. Och befäl och manskap stå värdigt vid hans sida. Men sjöarna bryta öfver akterdäck och ångesten stiger. Det är gråt och tandagnisslan, veklagan och jämmer. Det är hat, afund och likgiltighet för andras nöd. Där är feghet och girighet som söker rädda sitt mammon ända in i dödsminuten. Där är tjufven, som passar på tillfället. Där äro grymheten och mordlystnaden, som knyta handen i begär att gripa om en knif eller strupe. Och bakom alltsammans ligger den vanvettets otillräknelighet som förvandlar skeppet till ett dårhus. En fullpackad räddningsbåt slås sönder mot fartyget och tömmer ut sitt lefvande innehåll... Skriande jämmer fyller rymden och dör bort... Men ett lågt skratt, sorglöst och jublande som ett barns, blandar sig i skränet. Den sinnessjuke banar sig fram genom hopen, som ger vika i kritiklös undran öfver en människa, den där strålar af fröjd. »Trösten eder,» ropar han med ljudelig stämma. »Trösten ederl Uppenbarelsen är fullbordad. Nu är det mig sagdt hvar glädjen och lyckan stå att tinna och jag går att hämta dem. Inte från solen — utan där. Där nere ...»