Tore sträcker ut en senfull, räddande hand — och låter den falla. Och hustrun, som skuffats undan, tränger sig fram men kommer för sent. Ett språng och dåren är öfver relingen, uppslukad af vågorna. Akterskeppet sänker sig. Hafvet är betäckt med spillror och flytande gods. Inga rycker upp ett barn, som håller på att trampas ner. Och Tore tar den halft vanmäktiga, motspänstiga mrs Gleim i sina armar och lyfter henne ner i en af båtarna. Men bakom sig kastar han en betvingande blick på Inga. En blick som ber henne vänta, och säger henne att hon är hans första och sista tanke. En stor, på cylindrar hvilande flotte sättes ut, och ner på den vräka, störta, kasta sig immigranterna om hvarandra med uppgifvande af hvarje tanke på räddningsbåtarna. Ty den nedärfda vanan att stå tillbaka — som lifvets karghet ytterligare utvecklat — säger dem ögonblickligen att förstfödslo-rätten till den låga, obekväma farkosten är deras och ej skall bestridas dem. Trycket blir för starkt. Ett af fartygets vattentäta skott springer med en bedöfvande knall. Rasslet af bristande kopparplåtar ökar larmet, och de som ej hunnit lämna fartyget anse sig förlorade. Tore blottar sitt hufvud för kaptenen, och på hans läppar skälfver en bäfvande outtalad fråga. Svaret ligger redan i den stolta, varma blick