Frågor regnade öfver henne. »Minskas vattnet? Kan man se att det minskas? Blir båten läns?» Och hon svarade tvärt emot hvad hon såg, ett modigt hoppfullt, »ja vissti» Och medan hon arbetade för lifvet blef det henne på en gång så kärt, att hon tyckte sig vilja offra allt för att få behålla det. Mörkret gick öfver från svart till grått. Borta vid synranden skymtade en blek ljusning och en lättnadens suck skälfde på alla läppar. Nya oförsökta krafter togo i vid årorna. Men Tore satt kvar och Inga öste som förut. Plötsligt upphörde hon med arbetet. »Nu! Medan mörkret döljer mig,» sade hon sig och slet upp klänningslifvet. Nästa ögonblick slukade hafvet dagboksanteckningarna och genom hennes frigjorda själ strömmade aningen om en omätlig lycka. Mörkret flydde. Kring vattencirkelns djupa blå smög sig rymden som en rosengördel och inom synhåll trädde en låg, sandig, af en djup bukt genomskuren strandremsa. Årorna hvilade och alla händer knäpptes för att nästa sekund taga i med förnyad styrka. Räddningen var nära. Men en blick på vattnet i båten sade att den kom i sista stunden. Den vattentyngda farkosten sköt dubbel fart. Öskar, händer, hattar, skodon voro i bruk för att länsa den.