Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med den späda gestaltens halft barnsliga, halft
qvin-liga behag. Hvad ingen konstnär kunde återgifva,
var också ansigtets vexlande uttryck och kindernas
färgspel, som likt dagrar och skuggor antydde själens
olika rörelser.
Erika egde mycken frihet och tillbringade sin
dag mest vid boken eller pianot, sällan, som andra
flickor, vid ett handarbete.
Väninnor hade hon inga. Uppfostrad i hemmet
af en guvernant, hade hon ej gjort måuga
bekantskaper och stött siff med dessa få, derför att hon aldrig
förstått deras lekar och nöjen.
En härlig gåfva egde hon i sin vackra röst, en
hög, klar sopran af sällsynt fägring. Hon hade
också önskat utl)ilda sig till sångerska ex professo; men
märkvärdigt nog nekade föräldrarne, som så högt
värderade konstnärer och genom umgänget med dem
väckt denna hennes längtan, på det bestämdaste till
hennes begäran. De gåfvo nenne dock de
skickligaste lärare.
I timtal kunde hon sitta vid pianot, sjungande
den ena sängen efter den andra, stundom med ett
föredrag så kallt och själlöst, att de klara, rena
tonerna föreföllo som rasslande perlor, stundom åter så
varmt och eldigt, som bure hon i sin själ en
outtömlig källa af kärlek och längtan. Kom någon då in i
rummet, tystnade hon genast eller sjöng åter entonigt
och färglöst.
Alla försök att förmå henne sjunga på
föräldrar-nes mottagningsdagar hade varit fåfänga, och hennes
sång var ännu för alla, som hört talas derom, en ny
källa till intresse och undran.
Edmund Walter hade efter Arvids afresa mera
sällan besökt den Miintherska familjen, men dock ej
alldeles dragit sig tillbaka. Mer ocn mer indragen i
förströelsernas hvirfvel, fick han ej tiden att räcka till;
men allt emellanåt dref honom en längtan, ett behof af
hvila och ro, till det fridfulla hemmet, derbegåfvade
gäster täflade om att visa det åldriga paret sin
vördnad och tillgifvenhet. De, som ej kände förhållande-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
