Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu smärtsammare okufliga längtan efter
konstnärs-lifvets retelser.
Han behöfde ej säga: »Jag förgås, om detta
skall fortfara», ty hon hade redan insett det och var
den första att uppmana honom att afsäga sig sin
plats och söka nytt engagement.
»Hända hvad som vill,» tänkte hon med
ångest-full bäfvan för framtiden, »har hvarken jag eller
någon annan rättighet att söka qväfva den låga, som
brinner i hans själ.»
Från denna tid böxjade de föra ett ostadigt,
kringirrande lif, ty han tog nu mera ej fast engagement,
utan uppträdde eller gasterade för längre eller
kortare tia, än här än der, allt efter som det föll sig
eller var mest lönande.
Första året stod deras hem orubbadt, men som
de på denna tid ej sammanlagdt bott der en månad,
fann hon, att deras inkomster ej tilläto dem den
ljuf-ya lyxen att behålla det, utan medaii han uppträdde
i en närgränsande stad, for hon för att upplösa det
oeh sälja möbler och bohagsting. Hon hade tänkt
sig det svårt, men dock aldrig så svårt som det verkligen
blef; ty vid hvaije sak var fäst ett kärt minne, som
gjorde att hon tyckte sig aldrig kunna skiljas
der-lfrån, och hon var en af dessa qvinnor, som lefva
endast för sitt hem och de sina samt äro fästa dervid
raed så djupa rötter, att endast döden kan slita
bandet.
Från den stund, hon viste sig ej ega ett hem
att lefva för, blef hon också aldrig den samma som
förut. Outtröttlig, arbetsam och kärleksfull, verkade
kon för man och barn som alltid; men den stilla
lycka, hon kändt midt i bekymren, vek ifrån henne, och
hon led synbarligen både till kropp och själ af det
kringresande, oregelbundna lif, de förde.
För honom deremot passade det förträffligt, och
knn hade aldrig känt sig lyckligare. Han umgicks
W mera än förut med kamraterna, och ehuru han
aUrig kunde lära att handhafva penningar, utan lät
éttt gå som de kommit, lefde lian dock nu ett jem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
