Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och frågade med något ödmjukt och på samma gång
uppmuntrande i sin röst:
»Hvad önskar ni, min fru?»
»Låna två hundra mark på den här», svarade hon
knappt hörbart och drog en ring med en blixtrande
juvel från sin iskalla, skälfvande hand.
Under det mannen, som mottagit ringen, förde
den upp till ljuset och granskade den, irrade Erikas
ögon omkring, först pä alla här hopade föremål af
smycken, kläder och bohagsting, och sedan på
men-niskorna omkring henne, som alla kommo att med
nya bidrag öka samlingen.
»Ringen är värd sina fem hundra mark minst. . .
det går an att få låna mera på den, om så önskas»,
sade mannen vid disken.
»Det är nog», sade Erika tankfullt, »den skall
snart igenlösas.»
Han räknade upp summan, men hon glömde allt
för att se på hvad som tilldrog sig omknng henne.
Der kom en karl, tydligen en drinkare, med sin
klocka, der en annan Dlek, lungsigtig stackare med
en stol och en tarflig spegel, der en gumma med en
kaffekittel och en ung vacker qvinna med en liten
nätt, säkert med egna händer sydd barnrock och ett
par små skor. Hvad hon var mager och eländigI
Antagligen hade hon arbetat i det längsta för att föda
sig och barnet, men ej förmått mera.
Hastigt, knappt vetande hvarför, drog Erika
blixtsnabbt undan slöjan och stod der mea sitt bleka,
sköna ansigte och de stora, tårfylda ögonen.
Här skulle hon då lära att älska sina
medmenni-skor — lära det så sent! Om hon hade älskat och
tjenat sina medmenniskor, som hon bort göra det, känt
som nu, att hon stod bland lidande bröder och
systrar, hvilka fritt borde se, att äfven hon bar sin
börda, och ej hängifvit sig uteslutande åt en enda,
skulle hon sjelf aldrig benöft känna sig så ensam och
-olycklig, som hon nu så ofta gjorde.
»Låna mig trettio mark till, om ni kan», sade
hon brådskande till mannen, som långsamt och nog-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
