Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte äventyret. Återfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASTOLP.
Gif dig till tåls — jag kommer ju — o, skönt!
Månen går opp; dess bleka sken visar en kullstjelpt vagn, ur livilken
åtskilligt hvitt framskymtar; under vagnen ligger en skälfvande gubbe,
med jemmerfullt anlet och skallig hjessa.
GUBBEN.
Hvad ni är god, som inte red ihjäl
ett skralt inhyseshjon! Räck mig er hand!
ASTOLF.
Skall jag ej välta af dig lasset först?
GUBBEN.
Låt lasset vara; tag mig blott i handen,
och det på karlavis, så tror jag nog
att äu jag orkar krypa fram.
ASTOLF.
Nå, tungt
kan det just inte kännas; hela foran
består af några dussin gamla vingar.
Blir du blott hjelpt, mig qvittar sättet lika!
GUBBEN.
Gud signe er! Hvad vingarna beträffar,
de äro all min lilla egendom.
ASTOLF
räcker honom handen.
I)in hand är kall.
GUBBEN.
Dess varmare är din!
T detta ögonblick flyger hästen opp bakom Astolf, och riktar, under
högljudda vrenskningar, sin färd med stora vingslag öfver hafvet åt ön.
ASTOLF
bestört.
Ha! Håll! — Min h äst! — Hvitfot, vänd om! —
Försent!
Hvartill har du mig narrat, olycksgubbe?
GUBBEN
uppstigande.
Låt honom fara, jag är färjekarl;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
