Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte äventyret. Återfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ocli har dessutom hästar, om du vill,
fastän de nu ha skenat bort ifrån mig.
ASTOLF
för sig sjelf.
Jag fruktar, att jag fallit i en snara! —
Högt, men med ögonen fastade på sin försvinnande häst.
Släpp mig! Din hand mig kyler intill hjertat.
GUBBEN
med förändrad, stark röst.
Jag släpper dig ej mera.
ASTOLF
• uppbragt.
Usling! Hvad?
Du vågar hålla fast mig .. . Gud! hvad ser jag?
Då han vänder sig om står framför honom en jättehög gestalt med kal
hjessa, orörliga anletsdrag, askgrå ögonbryn, som hänga ned öfver
ögonen och ett skägg af samma färg, som räcker nedom midjan. Från
skuldrorna utgå ett par sammanlagda svarta vingar; en svart gördel,
full af stjernetecken och hieroglyfer, sammanhåller den skarlakansröda,
fotsida drägten. Såsom staf bär han i andra handen en lia, med skaft
af ebenholts.
GUBBEN.
Du ser den, som du länge nog har gäckat,
du furste! den, som alla dessa vingar
har utnött, under letning efter dig.
Se! Samfäldt ha de hunnit gråna, hvitna;
det är ett verk af tre århundraden!
De nya,’ som jag till det fjerde skaffat,
de skola ej för din skull ändra färgen.
ASTOLF
darrande.
Du är då . ..
GUBBEN.
Jag är Tiden; ingen dödlig
har en gång färdats öfver detta haf.
Du har det tvenne gånger gjort; den tredje
jag plåna skall ur möjligheters antal.
Så har jag ändtligen dig funnit! Gömd
du var; men intet menskligt göms för mig!
Atterboms Dikter. I. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
