Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lut utarmning med tilltagande folksvält; här i våra länder en
rasande utveckling där fåtalet blir allt rikare samtidigt som
arbetslösheten stiger och trasproletariatet växer; i öst sprängs
realsocialismen av nya klassmotsättningar och går i
upplösning; alla förtecken byts och alla sanningar slår voit. Nu drar
den omvandlingen folkhem och välfärdssamhällen med sig i
avgrunden. Marknaden segrar, motsättningarna skärps - allt
enligt vad storskäggen våra sade för hundra år sedan och mer.
Inte undra på att de nyss revolutionära intellektuella i Europa
drabbas av livskris och ånger.
- De har fått ont i världen igen, sade jag. Det har de fått då
och då ända sedan 1815.
Jag ville förklara det för henne, tala tvärs över år och
årtionden. Herregud hon kunde vara barn till mig och Maj!
- Till dem hör jag inte. Jag är inte ens någon sextioåtta. Jag
tog medvetande tjugofem år dessförinnan, hösten före
Stalingradvintern, då när morgondagarna sjöng för oss mitt i
Europas mörkaste och blodigaste höst. Så formades vi och i den tiden
är jag medborgare.
Jo, nog visste jag vad jag såg när jag såg på flickan från radion.
Det var som om porten sakta börjat öppnas och jag åter såg rakt
in i den värld som nu finns kvar där för fyrtio år sedan. Det blåste
upp en hård vind runt mig från dået och flickan hade samma
mörka lugg som då. Jag tvingade mig att inte se på henne.
Hon stängde nu av sin bandspelare och presskonferensen
var över. Hon reste sig, hängde bandspelaren över axeln,
vinkade och gick. Hon gick som Maj. Om jag verkligen förmått
säga något meningsfullt om tiderna, om dået, nuet och de olika
möjliga framtiderna till henne och de andra visste jag inte.
Hon går. Rummet töms. Kaffekopparna står kvar på
bordet. Också jag lämnar rummet.
Det har gått fyrtio år sedan Majs och mitt äktenskap och i
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
