Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känslor. Leva i sina impulser. Jag älskar henne också för att
hon bär på det stora löftet om den fria människan. Maj och jag
kommer att hålla ihop. Vi hör samman, tycker om varandra,
vill ha varandra, har lust till varandra både fysiskt och
psykiskt, grälar ibland, har olika uppfattningar men är i allt detta
varandras. Så har jag aldrig upplevat det förr. Aldrig i hela mitt
liv.
Frågan är naturligtvis hur vi kommer att reagera när den
erotiska avtrubbningen sätter in om några år - men den dagen den
sorgen. Vi lever och är lyckliga i nuet. Så småningom kan det
gå illa. Men det är något jag inte tillåter mig tala om. Det är
något mitt vardagsj ag heller inte bör få ha i minnet. Det är
tankar bara mitt författar jag får bolla med. Som skrivande måste
jag ha tvesyn och därmed tvånget att hålla även det medvetet
som inte passar sig för mitt vardagsj ag att fundera på om det
skall vara möjligt för mig att hålla balans i livet. Den stora
sanningen är att jag älskar Maj."
I veckorna när hon inte hade natt jour var jag hos henne. Jag
måste smyga in i hennes rum på kvällen för att ingen skulle se
mig. Hon hade ju inte rätt att ha en karl på rummet. Hon
plockade med sig bröd och pålägg från matsalen så j ag fick något att
äta. På dagarna tog jag mig till Albogatan. Där skrev jag ut den
nya romanen: "Hemkomst".
Hennes rum på Stretered var litet och hennes säng smal. Hon
behövde mer sömn än jag och jag brukade ligga vaken ibland
och lyssna till hennes andhämtning. Jag kunde ju inte tända
någon lampa för att läsa. Hon drömde ibland. Det var då som
att sova med en hundvalp bredvid sig, hon snusade lugnt och
så plötsligt rörde hon sig, mumlade. På sitt sätt sprang hon med
tassarna och gläfste i sömnen tyckte jag. Vi är ju sådana alla vi
däggdjur. Fast vad vi egentligen drömmer kan vi aldrig veta.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
