Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efteråt och pratade med varandra. Vi läste och vi diskuterade
det lästa. Vi levde med litteratur och politik hela dagarna. Vi
gick hand i hand i Weimar och talade om Goethe och jag kände
en djup och total kärlek till henne. Allting hade blivit så helt.
I mitten på oktober kom vi till Berlin. Dels för att gå
igenom ordentliga hälsokontroller efter sommarens sjukdomar
och dels för att diskutera vår framtid med Willi Bredel och
andra vänner och kamrater. Det var litteraturen som gällde för
mig nu. Willi och jag hade talat om det redan 1951. Jag borde
till Berlin. Studera och arbeta hos Brecht på hans teater. Då
hade jag på Willis förslag också ställt samman en antologi
folklig och progressiv svensk lyrik från medeltid till nuet. Den låg
dock fortfarande på Volk und Welts lektorat. Den skulle nog
aldrig komma ut.
- Du förstår kamrat, sade man där, vem förmår översätta
detta?
Att vi ville bo i Berlin Maj och jag var inte konstigt. Det var
en spännande stad mitt i det kalla krigets frontlinje. Men det
var också för språkets skull. Om vi skulle till någon annan
huvudstad i det socialistiska lägret - Budapest, Bukarest, Moskva,
Prag eller Warszawa - för att studera skulle det först ta ett år
med språket. Minst. Tyskan hade vi. Men det fanns andra skäl
också.
Under kriget hade Majs föräldrar och släktingar varit med
om att hysa tyska kamrater och hjälpa dem med mat och
fickpengar. De var illegala partiarbetare som för Komintern och
det tyska partiet bekämpade Hitlerfascismen. De gömdes i
garderoben när polisen kom. Polisen frågade om man kände till
någon tysk. Det gjorde man inte. Sådana hade man aldrig hört
talas om. På natten flyttades de sedan till säkrare ställen. Det
var på den tid den svenska polisledningen hade officiellt
samarbete med Heydrichs Reichssicherheitshauptamt. Då var det
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
