Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Innan jag somnade om tänkte jag på henne. Det var som om
jag hittat hem, tagit ett språng över dessa tio år och hittat åter.
Jag skulle ringa när jag vaknat.
Fast när jag verkligen ringde Sara var det långt borta i en
annan tid. Jag slog numret. Hon svarade:
- Jan? sade hon. Ja du, det blev en lång sovmorgon för dig,
fyrtioett år!
Ty då tidigt på måndag morgon den 11 oktober 1954 två
timmar efter det att Sara lämnat mig vaknade jag som alltid redan
vid sextiden. Jag ville ge Sara tid att sova ut innan jag ringde
och gick till arbetet. Jag drack kaffe, hällde bort räkskalen,
diskade av glasen, ställde den tomma vinflaskan i skåpet och
städade undan från gårdagen. Jag hade just bäddat då det ringde
på dörren. När jag öppnade stod Maj där.
- Jag skulle bara hämta lite grejer, sade hon. Man har kallat
på mig från Södersjukhuset. Jag fick ett telegram. Jag kom upp
med nattåget. Jag skall läggas in i dag för vidare utredning. På
psyket den här gången. Fast än är ingenting klart. Det är så
djävla mycket papper och utredningar.
Hon stod med en liten svart resväska i handen. Bakom henne
den kalla trapphallen. Hon såg trött ut. Ensam och frusen i
den grå kappan. Hon tog av sig baskern och strök luggen ur
pannan.
- Du har ingenting emot att bjuda på en kopp te? frågade
hon.
Jag såg på henne.
- Kom in, sade jag.
Jag hjälpte henne av med kappan. Hon såg mig i ögonen.
Jag stod framför henne och lade händerna på hennes axlar.
Dörren till köket var stängd. Hennes ögon var stora mot mig där
i dunklet och med ens var allt annat borta. Sara försvann utan
att jag ens mindes att hon nyss varit så nära mig, inte ens nam-
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
