Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kade än talade hon tyst mot örat på mig. De andra skulle inte
höra. Det angick dem inte.
-Jag har varit dålig mot dig. Uppträtt som en sjuttonårig
barnrumpa. Jag skäms så fruktansvärt. Det har varit så
konstigt allting. Jag förstår inte hur jag betett mig. Det är inte jag,
det är som om jag ser på en vilt främmande flicka när jag
försöker komma ihåg hur jag varit den här senaste veckan. Det
var ju inget allvar. Lite dum lek bara. Men han ville inte
begripa att han bara varit ett misstag.
-Jag kan inte förstå mig själv Jan. Du får inte vara arg på
mig. Jag begriper ingenting.
Tåget hade börjat rulla nu. Det fick upp farten. Maj höll min
hand, hon kramade den och fortsatte tala tyst och med låg,
intensiv röst.
- Nu var det ju så definitivt allting mellan oss och jag hade
fått det precis som jag önskade och var med ditt barn och
visste att vi skall höra ihop för hela livet och då går jag och gör
något så dumt som att springa omkring och sommarsvärma
som en tonåring. Med en karl jag inte brydde mig om
egentligen. Och han betydde ingenting. Det är ju bara dig jag vill ha.
Du är den enda jag kan vara kär i.
Jag såg på henne.
-Ja, sade jag. Det har gjort djävligt ont denna vecka.
- Kan vi inte glömma det här, sade hon. Det har bara varit
en konstighet. Vi har varandra. Tyck om mig lite trots allt.
Jag ville inte tala mer om det. Inte nu. Inte så här på tåget när
alla kunde se på oss. Men när hon höll mig i hand kände jag
hur knuten i mellangärdet släppte och förlamningen upphörde.
Det platta landskapet utanför tågfönstret fick med ens färg igen.
Mycket mer sade vi heller inte under tågresan om det som
varit. Stämningen i vagnarna var hög trots att alla var trötta.
Maj kramade min hand ibland.
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
