Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den natten på färjan sov hon lutad mot min axel.
Det var jäktigt på onsdagsmorgonen i Trelleborg. Färjan
hade kommit in sent. Stockholmarna skulle ha stort
festivalmöte på kvällen i Vitabergsparken. Deras tåg höll redan på att
gå och Roffe sökte förtvivlat samla ihop dem för att de inte
skulle missa tåget. Jag sade hastigt adjö till honom, till Rolf
och Hasse och Svenolov.
Nu satt Maj och jag ensamma kvar på de hårda träbänkarna
i väntsalen med bagaget bredvid oss. Jag hade skaffat två
ostsmörgåsar. Kaffe ville Maj inte ha. Det var en kulen morgon
trots att det var i augusti. Vi skulle vidare med lokaltåg till
Malmö om två timmar och där stanna över natten på hotell.
Nästa morgon skulle vi till Köpenhamn för att gå ombord på
Nordexpressen till Paris. Maj såg trött ut.
- Det var en rätt slitsam resa från Warszawa, sade hon. Jag
fick något slags sendrag i nacken på båten tror jag.
- Du kan vila på hotellet, sade jag.
När vi kom in på hotellrummet kysste jag henne.
- Jag har längtat så efter dig Maj!
- Och jag efter dig, sade hon. Allt det där andra i Warszawa
var bara dumheter. Konstigheter. Jag tror inte ens det varit jag.
En stämning bara bland ruiner och sådant.
Det var blå sommarhimmel utanför fönstret och en bred gata
av sol i rummet över oss när vi låg med varandra den
eftermiddagen. Hon höll om mig mycket hårt. Men efteråt märkte jag
att hon grät.
- Jag vill till Göteborg, sade hon. Jag vill inte med till Paris.
- Är det den där Aleksander? frågade jag.
- Du är inte klok, sade hon. Han betydde ingenting. Alls
ingenting och om han gjort det skulle jag väl inte till
Göteborg. Han finns inte, han har inte funnits egentligen. Men jag
kan inte förklara det. Jag är så djävligt ledsen bara. Allting är
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
