Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Den andliga odlingen; samhälls- och familjelifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som de sedliga föreställningarna liksom de religiösa
äro mycket växlande hos olika vilda nutidsfolk — bland
hvilka några ännu kanske sakna sådana föreställningar —
är det omöjligt att i detta afseende draga annat än
mycket allmänna slutsatser med afseende å
människosläktets barndom.
Så mycket kan man emellertid med visshet veta, att
de människor, som byggt grafvarna från stenåldern, trodde,
att de dödas andar skulle fortlefva på samma sätt, som
under jordelifvet, och att de därför försågo den döde med
vapen, redskap, mat o. s. v. Men som ömheten icke på
detta skede kan antagas ha varit drifkraften för de
lefvande att beröfva sig dyrbara ägodelar, så måste detta
bruk ha berott på den fruktan de dödas andar ingåfvo. I
denna fruktan har helt visst ingått en af de första religiösa
föreställningarna, nämligen att de lefvandes väl och ve
stod i förhållande till den dyrkan de ägnade de döda,
hvilka således blefvo ett slags skyddande och hämnande
“försyn“. Att fruktan för andarna, de obegripliga
naturföreteelserna och andra människors trollkonster äfven
framkallade en mängd besvärjelser och andra vidskepelser,
hvilka ännu fortlefva som “skrock“, är mer än troligt.
Ännu finnes t. ex. samma tro i många svenska bygder
som hos flera vilda folk, att afskurna hårlockar eller
naglar böra brännas, emedan annars personen, som ägt
dem, skall komma i olycka, ty med sådana delar af en
människa, liksom med en lapp af hennes kläder o. d.
kunna elaka människor trolla. Förr ansågs blotta
kännedomen om en människas namn nog för att man skulle ha
den människan i sin makt, hvarom flera af våra gamla sagor
vittna. Och oändligt mycket sådant hos oss gängse »skrock»
skulle kunna framdragas för att bevisa, att vårt lands folk
i långt aflägsna tider helt visst lefde i samma skrämsel,
som plågar nutidens vilde, och antagligen äfven
underkastade sig liknande iakttagelser, besvärjelser, själfplågerier
och offer, som dem dessa vildar tåligt genomgå för att
något stilla den pinsamma fruktan, som det ständigt och
öfverallt botande onda inger dem.
»Vilden,“ säger en berömd fornforskare[1], “är alltid
misstänksam, alltid i fara, alltid på sin vakt. Han litar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
