Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stephana hade blifvit mycket blek, och man såg att hon med
någon svårighet hämtade| efter andan. Hon verkställde tigande
grefvinnans önskan, och satte sig vid fönstret. *
„För några år tillbaka, då jag första gången besökte Paris,
gjorde jag kekantskap med en svensk adelsman, om hvilken man
kunde säga, att han till hela sin karakter och sina tänkesätt var
ädling. — Det var grefve Carl Runa, säkert slägt till er, grefvinna,
efter ni är född Runa?“
„Det var min ende bror," svarade grefvinnan, och ett lätt moln
flög öfver hennes panna.
„Jag kan aldrig utan rörelse tänka på honom,“ sade Stephana.
„Något så ädelt, till både sin yttre och inre menniska, har jag
aldrig träffat. “
„Ja, nog var hans hjerta ädelt; skada blott, att han ifrån
ungdomen insöp de franska frihets-idéerna, hvilket gjorde att han icke
trifdes här hemma, utan bosatte sig i Frankrike, der han dog.“
„Han lär ha varit gift med en fransyska?"
„Ja, hertiginnan af * * Det låg icke ringa stolthet i den
ton, hvarmed grefvinnan uttalade namnet på hertiginnan.
„Grefven hade en dotter, vill jag minnas." Nu fixerade
Stephana grefvinnan.
„Dottren dog några veckor efter modren," svarade
grefvinnan kallt.
„Men då jag var inviterad hos grefve Runa, presenterade han
ett ungt fruntimmer för mig såsom sin dotter."
„Det är möjligt; jag tror att han hade ett fosterbarn."
„Grefvinnan känner icke denna fosterdotters sednare öden?"
Stephanas läppar darrade lindrigt.
„Nej, min fru, det gör jag ej. — Skulle ni vilja låta mig höra
er sjunga," sade grefvinnan med ett ovanligt mildt leende. „Er röst
behagar mig."
Stephana efterkom genast hennes önskan och sjöng:
„Högt här uppå bergen sjunger jag så mången gång."
Det var liksom den enkla sången egt förmågan att i
grefvinnans hjerta upprifva någon onämnbar smärta. Vid de första
tonerna gick en nervös darrning genom hela hennes varelse, och då första
versen var slut, utropade hon med dof röst:
„Hvarföre sjunger ni den der sången?"
„Derföre att den föll mig i minnet. Jag hörde grefve Runas
fosterdotter sjunga den en afton, och jag skall aldrig glömma huru
upprörd hon var sedan hon slutat den. Hon sade sig ha sjungit
den för sin mor sista gången hon såg henne. Vill ni jag skall
sjunga o något annat?"
„Åh nej, låt mig höra de andra verserna," hviskade grefvinan.
Stephana sjöng, sjöng så att man tyckte det hvarje ton gick
från hjertat och till hjertat, också när hon slutat hörde hon en tyst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
