Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Skall den ej komma dock, den dag vi bida,
då — medan stjärnor sjunga, rymder bäva —
allt skall förenas som — fast skilt och splittrat —
längtar tillsammans?
Människohjärtan, vilka höra samman,
— vilka en gång ur urtidselden sprungit
liksom två gnistor, vilka evigt måste
söka varandra —
skola ju då till sist varandra finna,
skola i fröjd försmälta i varandra,
liksom två lågor, som ej mera skiljas,
ej mera slockna!
Då skall den stillas sist, vår långa längtan:
fägring vi finna, mer än andra fager,
sällhet vi skåda, som ej sorgen fruktar,
som ej försvinner.’»
När nu Archias slutat sin sång, sade drottningen till
honom:
»Jag tackar dig för ditt kväde. Och sant är det, att
havets böljor likna människors sinnen, där de i evig
svallning lyftas i fröjd och sjunka i sorg, brottas med
vreda vindar och klaga i rastlös oro. Och visst är, att
för vårt hjärta icke finnes ro på denna jord, ty det,
som i vårens dagar bragte oss fröjd, det är oss icke
nog, när de höstliga dagarna nalkas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
