Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
kammaren och säga sin dotter farväl. Men Mariamne
hade vägrat. Hon kunde icke förlåta, och hon gitte
icke förebrå.
Hennes små barn–––. Ack, hennes små barn––– .
Hon hade begärt att få taga avsked av dem, och hon
hade fått tillåtelse att, följd av en fångknekt, gå in i
deras kammare och omfamna dem — med det vill-
koret att hon lovade att icke säga dem vad som bi-
dade henne, lovade att icke gråta.
Och hon hade tagit dem i famn och, kvävande grå-
ten, sagt dem, att hon skulle resa bort ifrån dem. Och
den lille hade strax bett henne att hämta honom från
färden någon vacker gåva, och därpå hade han otåligt
börjat sprattla i hennes armar för att få komma åter
till de leksaker, han sysslat med.
Men den äldste, som såg och förstod, att hans moder
var sorgsen, sporde henne med ängslan: »Du kommer
väl åter, moder?»
Och fångknekten såg påminnande på henne, och
hon sade med halvkvävd stämma:
»Ja, min son, jag kommer åter till dig.» — —
Vårdade av främmande händer, skulle hennes barn
växa upp. De skulle väl någon gång tala om henne,
men snart nog skulle de ha förgätit henne.
Allena — allena — i mörkret, i fasan — i dödens
fasa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
