Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
får, då hon uttalar sig sålunda, icke intryck af,
att hon själf någonsin lyft en hand för att häfda
denna rätt. (O, Regina Francice, Scotice, Anglioe,
etc!)
Liksom för Schiller är hon för Björnstierne
Björnson i »Maria Stuart i Skottland» först och
främst undantagskvinnan, den ödesförföljda, den
tragiskt förutbestämda. Och liksom Schiller
genom att kalla henne »wohlanståndig», »ein
nngelehrtes Weib» o. s. v. danar hennes väsen
efter sitt eget lands speciella kvinnoideal, har
Björnstierne Björnson — förmodligen omedvetet
— ingjutit nordiskt blod i hennes ådror i stället
för det gallisk-keltiska, som flöt däri. Hon är
hos honom kyligt jungfrulig, ändamålsiöst trotsig
— »den evigt Brudeklaedte», som ingen får äga
— själfviskt hjärtlös. Hon är »glimrende som
Diamanten, men ogsaa saa haard», »En Slange
i Kvindekön», »Skottlands skonne Sfinx»,
»Skottlands vilde Svane». Han skisserar blott löst
hennes förhållande till Darnley, lägger tonvikten på
hennes ensamhet och hennes moderskap och törs
ej låta henne gentemot Bothwell taga steget helt
ut. Midt under hennes lifs största konflikt
lämnar han henne — besegrad, bragt ur jämvikt,
men ren. Med den passionerade och brottsliga,
till döds jagade, af tusen sår blödande Maria
Addolarata, för hvilken Maurice Hewlett har så
intensivt intresse, befattar Björnson sig alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
