Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Längtan ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon smekte Mårten, och så gick han hem
till kantorn, men kunde ingenting säga, satt
bara storögd och såg fram. Kantorn rökte och
bolmade, svepte rummen i skyar, och när de
lättade något, såg Mårten, att den gamles an-
sikte var
sorgset och grubblande. Kanske hade
han ändå fått reda på Kalles död? Nej, det
var
något helt annat: Prästen hade fatt en
klagovisa från lärarna, skref nu och hotade att
taga Mårten hem och sätta honom i en annan
lära, om han inte redde sig bättre. Kantorn
var så ledsen, att han glömde spellektionen och
bara rökte, men Mårten kände sig nu lättare
till sinnes och smög med fiolen till kyrkan,
satte sig på orgeltrappan och spelade länge
för strimmorna, där det rörde sig likt händer,
som vinkade och smekte.
Nästa dag i skolan var
platsen tom vid
hans sida, och alla kamraterna stirrade mot ho-
nom, det var för en gångs skull hvarken hat
eller löje däri.
Kristendomsläraren yttrade något om det
timade: »Äfven de minsta få ingå i Ditt rike»!
—
sade han, men Mårten hörde bara suset af
lågorna, som brunno mot den mörka blåa mor-
gonhimlen därute. Så med ens blef det klart
för honom, att han var ensam, och att där var
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
