Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ödesringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla i vrån sutto tysta, liksom bidande,
men Irmelin, som trots värmen ännu hade
kappan kring sig och andades i boan, nickade
vänligt mot Martini, som tog en stol och slog
sig ned hos de nyblifna kamraterna.
Där var Manolo, bister och med hvit gips
i rynkorna. De engelska akrobaterna lekte med
ett räfspel, och ryssen, som kunde lyfta en häst
med tänderna, vred en
cigarrett och höll hela
tiden handen för munnen. Pelle Jöns tuggade
på sviskon, knäckte kärnorna och närde en
barnslig oro för skalen, som han kratsat under
bordet. De kvinnliga dressörerna sutto makligt
med små hundar i knäet, och den spanske
jockeyen nöp efter miss Elvira, »världens bästa
ryttarinna». Hon hade en
hög och blå fjäder
i hattens grannlåt och såg utmanande mot Ir-
melin midt emot, skakade på hufvudet och drog
upp en
spetsnäsduk för att stryka lite puder
öfver sin skinande näsa. I ett halsband hade
hon en silfverask, inte större än en
medaljong
och gömd i barmen, och hvar gång det kom på
henne, drog hon upp den och ville äfven gifva
en pris åt kamraterna.
Miss Elvira knäppte på locket, mötte Ir-
melins, blick och bröt nu
tystnaden:
—
Jaså, du vill inte ha baletten i kväll
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
