Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Modernt själslif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men har man själf länge intensivt lefvat tidens eget
lif, äger man förmåga att utestänga sådana
enskildheter, som blott skymma bort de stora
gemensamma dragen, och tålamod att tusen gånger se sina
cirklar rubbade och ändå lägga dem till rätta för
tusendeförsta, då skall man till sist kunna hålla
fast denna öfvermåttan kunskapsrika, rörliga,
smidiga bildning med dess stegring af medvetande och
känslighet under tilltagande trötthet, oro och
tomhet såsom vår kulturs själ.
Skall nu kampen med det svåra, som trycker oss
och som stundom ser oöfvervinneligt ut, komma oss
att önska naiviteten tillbaka igen, den lämnade
omedelbarhetens ro? Eller åtminstone att söka sakta
frammarschen i vår kulturs egen riktning? Ja, det
kan ju inte sägas vara annat än ganska naturligt,
om en stark förnimmelse af trötthet och svaghet
då och då skulle framkalla en dylik önskan. Men
i själfva verket är den ändamålslös. Sämsta
sättet att vara from är att slösa med fromma
önskningar. Ynglingen tar sannerligen icke åter fram
pojkens tennsoldater, lika litet som mannen byter ut
sin arbetsdräkt mot ynglingens drömskrud eller
gubben kan göra sig sin lefnadserfarenhet kvitt,
ville han än så gärna. Och släktet upprepar i sin
skala individens utvecklingsgång.
Vår kultur är vi själfva sådana vi blifvit och
den enda riktning, i hvilken vi kunna söka och
finna framsteget och lyckan. Det är icke till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
