Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Tredje Artikeln - 64. Tålamod och hängifvenhet under Guds vilja - 311. Bördan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tålamod och hängifvenhet under guds vilja. 471
nom: "Vi skola nu helt sakta sätta oss i rörelse, på
det vi före solens nedgång må hinna fram till byn."
Med vemodiga blickar såg gubben först på den vid
hans fötter liggande bördan, och sedan bönfallande på
sin unge reskamrat, i hvars välvilliga ögon han tyckte
sig läsa uppfyllelsen af sin önskan. Ynglingen fattade
verkligen uti bördan, men icke för att helt och hållet
eller till någon del bära den, utan för att lägga den
tillbaka på den gamles trötta skuldror. Förskräckt
märkte denne hans afsigt, men till sin förundran kände
han sig af hvilan och förfriskningarna så styrkt, att
bördan icke föreföll honom hälften så tung som förut.
Då de vid ankomsten till skogsbrynet skulle gå åt
hvart sitt håll, sade den gamle: "Ädelmodige yngling!
du har gjort mig en större tjenst, än jag förstod att
begära af dig. Jag ville att du skulle aflyfta min börda,
och i dess ställe gaf du mig styrka att bära den. Säg
mig nu, innan vi åtskiljas, hvem du är?" — "Jag är en
lärjunge åt den trofaste Frälsaren, hvilken, om Han
icke alltid tager bördan från våra axlar, likväl åt den,
som i sann tro beder derom, räcker det lifgifvande
brödet och vinet, och hjelper således så väl den
betungade, som sjelfva bördan lyckligt fram till målet."
Ynglingens ansigte uppklarnade under det han uttalade
dessa ord, hvarefter han, utan att säga sitt namn på
en gångstig i skogen försvann undan den gamles blickar.
Denne hopknäppte händerna och sade, under det han
vände sina af tacksamhetstårar fuktade ögon mot
himmelen: "Gud, hvilken från evighet sett hvad som var
mig bäst och nyttigast, har också räknat mina dagar
och pä förhand afmätt de bördor, jag skulle bära.
Hvarföre skall mitt hjerta fålla modet, när jag vet, att
det icke finns någon sorg eller smärta så stor, att
man icke genom Hans kraft och till hans ära förrn år
uthärda den?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
