Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skötte sitt hushåll utmärkt, umgicks mäst med
ett par professorsfamiljer, med hvilka hon på
långt håll var beslägtad, och hade en bönbok
inne på sitt spegelbord. Han tyckte nog att
hon ibland var en smula egendomlig. Så t. ex.
kunde hon tala om sitt vackra svarta hår, sina
charmanta ögon och sitt goda hufvud, alldeles
så, som erkändes hon allmänt för en skönhet
och ett snille af första rang. Hon hade ett
häpnadsväckande sätt att ogeneradt yttra sig om
hvad som hälst och nämde allt vid dess rätta
namn. När hofjunkaren — som ofta hände —
sade någon riktigt stor dumhet, kunde hon
stundom trampa Ragnar på foten och snörpa hop
munnen till ett ironiskt löje. Men å andra sidan
var hon ofta nästan öm emot sin man och
förstod att med skämt slå bort hans häftighet.
Någon älskare sågs icke till. I det stora hela
tyckte Ragnar att ryktet öfverdrifvit på det
skamligaste. Historien om giftermålet t. ex. var
alldeles gripen ur luften och berodde därpå att
fru von Döhnen, som var dotter af en till Sverge
inflyttad fransk jesuit, tillhörde den katolska
trosbekännelsen.
Redan efter några få dagar hade fru von
Döhnen den vänligheten att bjuda Gunnar på
middag, för Ragnars skull. Hon var klädd i en
rödprickig svart klädning, med trikålif, och såg
onekligen förförisk ut. Ragnar tyckte för första
gången att talet om hännes skönhet var
berätti-gadt. Denna skönhet förhöjdes af hännes muntra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
