Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hofjunkaren blifvit större på den sista tiden, just
på grund af hännes förändring. För sitt eget
vidkommande kunde Ragnar tryggt påstå att
han ej älskade. Det nästan smärtade honom att
han ej kunde höja sig till en värkligt stor och
sann kärlek, ty det visade, tyckte han, att hans
hjärta redan brunnit ut. När han någon gång
slog armen kring Dagmars lif eller kysste hännes
panna, var det som när en far smeker sitt barn,
tyckte han, eller en bror sin syster, och när han
tänkte på hänne, var det med allt annat än den
oro och längtan, som han förr erfarit under sina
förälskelser. Vid hännes sida, genom den
gränslösa tillit, hvarmed hon såg upp till honom, kände
han sig så ren och stark, att han för hela
världen skulle kunna bekänna hvad som föreginge
mellan honom och hänne. Och när han i
ensamheten hade samvetsbetänkligheter vid att stå i
hemligt förhållande till en annans hustru, lugnade
han sig lätt med den vissheten att han aldrig i
sin förtrolighet öfverskred en brors rättigheter.
En afton var han med sitt värdfolk på en
liten supé, där äfven Alma, hans gamla flamma,
var tillstädes. Ragnar var munterheten själf, något
särdeles ovanligt, och skämtade med damerna,
särskildt med Alma, som visade honom mycken
vänlighet, nästan förtrolighet. Dagmar däremot,
som gladt sig åt bjudningen, för att gästerna
skulle fa se hännes förändring, var tystlåten och
dyster. En gång, när Alma hviskande böjde sig
fram emot Ragnar — hon påstod att ryktet om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
