Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag har bara haft en enda ful tanke, när
du trodde mig vara som en gud, och nu . . .»
Men när han varseblef hur hon bet i hop
läpparna och fick en tår i ögat, blef han öm om
hjärtat och såg på hänne med sin vanliga milda
blick.
»Förlåt mig», bad han, »jag skämtade
naturligtvis.»
»Ja, men du flr aldrig ställa till en ny, scen
af det här slaget, Ragnar. Du såg så hemsk,
så förfärligt hemsk ut, att jag blef riktigt rädd.
Du hade någonting så hånande, sarkastiskt,
sataniskt i din blick, någonting riktigt bofaktigt,
att jag inte kände igen dig. Det är för rästen
inte första gången som jag lagt märke till
dubbelheten i din karaktär, de många motsägelserna,
ytterligheterna åt bägge hållen.»
Det fans ett par saker i Dagmars yttrande
som för Ragnar kändes som ett slag på örat.
Inte just det om bofaktighetén i hans utseende,
ty det snarare smickrade honom, gjorde honom
intressant i hans egna ögon. Men det om
dubbelheten i hans karaktär, och framför allt det
att hon funnit honom vara »en mänska som
andra». Dessa uttryck förföljde honom ständigt,
och det hjalp ej att Dagmar åter kallade honom
den bästa, ädlaste, renaste varelse på jorden,
med det enda felet att han själf tyckte sig stå
högre än mängden. I själfva detta beröm låg
ju det djupaste klander man kunde tänka sig.
Själf tyckte sig stå högreI Än mängden! Tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
