Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gumman gaf honom snart tillfälle till att
göra några antydningar om den
uppfostringsmetod, som han ämnade följa. Hon häpnade
öfver hans förklaring, att Fausta ej skulle börja
läsa förrän hon själf önskade, ej häller tvingas
till läsning sedan, om hon hällre ville ha ledighet.
Det vore ju att uppfostra barnet till okunnighet
och själfsvåld, menade gumman. Ragnar
försvarade sig. Han skulle nog åstadkomma ett
alldeles motsatt resultat, och det därigenom att
han ständigt framhölle kunskaper som någonting
eftersträfvansvärdt och läsning som någonting
angenämt, i stället för att genom tvång framkalla
motvilja, som merendels skedde vid uppfostran.
Det att Fausta kallade honom »gosse lille» var
också något, som gumman stötte sig på. Men
Ragnar framhöll att han nog skulle förstå att
skaffa sig respekt hos barnet, utan att från början
öfva det in i ett särskildt vördnadsformulär.
Mäst förskräcktes gumman öfver det sätt, hvarpå
han sökte hos barnet utveckla en fast vilja och
hos detsamma ingjuta tron på egen kraft. Fausta
kunde lätt därigenom bli egensinnig och snart
komma att ta rätt på honom själf. Men Ragnar
försvarade sig därmed, att han på samma gång
skulle lära sitt barn att vilja endast det goda
och rätta, älska sanningen,, léfva för sina
med-mänskor. Han ville göra hänne god och stark.
Han ville uppfostra hänne så, att han kunde lita
blindt på hännes öppenhet, lita blindt på hännes
förmåga att reda sig själf. Han skulle t. ex. kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
