Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans eget jag, det jag, som uppkfvat allt det
där myckna otroliga. Det var så eget att
be-ttakta sig själf så där, liksom vore det en
främling, och ändå fans där något i blicken som ...
Han skyndade bort igen, men kom åter tillbaka
och stirrade sig in i ögonen. Det låg någonting
så djupt, så hjärtslitande godt i den där blicken,
och det skulle vara...! Han kände liksom ett
innerligt medlidande med skuggbilden bakom
spegeln — och det skulle vara han! Ack, det
var då lätt begripligt att man tyckte honom se
olycklig ut. Hade han då värkligen lidit så
mycket, att det kunnat trycka en så hemsk
prägel på hans utseende 1 ... Han försökte skratta.
Hur det såg underligt ut! Det var ju nästan
som gråt. Han böljade håna sig högt, talade
till spegelbilden, kallade honom en usling, en
eländig stackare, knöt handen åt honom, spottade
på honom och grubblade samtidigt öfver den
gåtan att det där skulle vara han själf. Slutligen
drog han sig tillbaka, uttröttad, kastade sig i
soffan, sprang upp igen, stannade för att dra en
djup suck, som ej ville fram, men tyngde
förfärligt öfver bröstet — — började på nytt sin
oroliga vandring genom bägge rummen–––––––
stannade på dörrtröskeln, lyfte sina knutna
händer i stum smärta, förvred ansigtet till gråt, utan
att fa fram en enda tår–––-sprang några steg,
vände om, försökte skrika, liksom tvungen af ett
oemotståndligt behof, men förmådde endast prässa
ut ett sakta vrål eller ett onaturligt kvidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
