Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVÅRIGHETEN ATT BESTÄMMA HISTORISKA PERIODER. 3
barar sig i bildande af statssystem; det är lika nödigt att gifva akt på
utvecklingen af språk och litteratur, konst och vetenskap, tro och sed,
på tillformandet af bostad och bohag, kläder och klenoder, på lifvets
nödtorft och dess öfverflöd. Inom den politiska historien kan man
jämförelsevis lätt bestämma, vid hvilket klockslag en ny dag begynnes,
men skola vi teckna hela den menskliga odlingens gång, duger det
icke att stanna vid det ögonblick, då solskifvan lyfter sig upp ur hafvet
eller öfver den skymmande skogens toppar, utan måste vi då äfven
med spanande ögon se till, huru morgonrodnaden sprider sitt
purpurskimmer öfver rymden, ja vi måste gå tillbaka ända till den första
bleka dagningen i öster, det tidigaste tecknet till en ny dag. Hvem
tilltror sig väl ats i dagens förhistoria, mellan gryningens första
ögonblick och solens fulla uppträdande utpeka en punkt, som kan anses
bilda gräns mellan två perioder?
Den som i naturen med tjusadt öga skådar en soluppgång faller
det icke ens in att tänka på fastställande af en sådan skilnad; det är
för honom sjelfklart, att gryningen icke kan särdelas från dagen hon
inleder, och för öfrigt har han intet intresse för natten och hennes
rätt. Men mellan två kulturperioder, som mötas, råder icke ett
förhållande som mellan natt och dag. Det är som när här i Norden vid
midsommartid tvenne dagar mötas och skiljas allenast af en ljusfylld
skymning. Det är svårt att i detta fall säga, hvad ögonblick den
äldre dagen lyktar och den senare börjar, det är ännu svårare att gifva
osvikliga regler för uppdragande af gränserna mellan kulturhistoriens
perioder.
Den menskliga utvecklingen har hittills aldrig visat sig fullkomlig.
Perioderna särskiljas genom den ensidighet som tillkommer hvar och
en af dem. Men med det ensidiga kan menniskan icke nöja sig. Det
hos henne inneboende behofvet af harmonisk fullhet vållar, att just när
det för en period utmärkande hunnit höjdpunkten af sin utveckling,
begynner det, som under den perioden icke varit uppmärksammadt, att
yppa sig, till en början svagt, tyst och stilla, men snart med växande
anspråk. Ju mer det gamla i följd af sin ensidighet mattas af och
stiger nedåt, desto kraftigare sväller det nya. I en fortlöpande
skildring af kulturhistorien borde gränslinierna mellan perioderna
egentligen dragas just på de punkter, der det nya står med jämnstarka
krafter gent emot det gamla, som skall dö bort.
Om man nöjer sig med att betrakta en enda kulturperiod, ställer
sig uppgiften lättare. Det är då gifvet, att man följer den periodens
karakteristiska krafter tillbaka ända till de första skönjbara spåren af
deras uppträdande och fram till deras slutliga upphörande, utan att
man bekymrar sig om att man dervid gör intrång på andra perioders
områden. Att man så gör innebär en bestämd fördel, ty derigenom
får man tillfälle att teckna bakgrunden för såväl början som slutet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
