Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 MEDELTIDEN UNGEFÅR 1008 —1535.
den period, med hvilken man sysselsätter sig. Hvarje öfvergångstid
måste, om full sanning skall vinnas, ses från motsatta synpunkter.
En sådan öfvergångstid i vårt folks historia är den förra hälften
af 1000-talet. År 10081 döptes den svenske konungen Olof och med
honom »tusen menniskor och sju stammar». Dermed var visserligen
icke hela folket kristnadt; samma urkund, som ger oss upplysning om
konungens dop, berättar, att förbittringen i landet var stor mot
missionärerna. Men i och med detsamma konungen var döpt, hade han
åtagit sig förpligtelsen att för så vidt på honom ankom värna och
främja omvändelseverket, och att man är berättigad att redan från
början af 1000-talet räkna den svenska kyrkans tillvara, ses t. ex. deraf,
att fem år efter 1008 fanns, efter hvad en tysk krönika berättar, en
biskop i Skara. Det främmande kulturelement, som var inkommet i
landet, stannade således qvar och växte till. Af samtida urkunder,
hvilkas vittnesbörd hittills alit för mycket försummats,2 är det dessutom
klart, att till och med i Uppland, hvilket betraktats som vår
hedendoms hufvudbygd, var kristendomen ganska mycket spridd före
1000-talets midt. Men med den främmande tron var ock i större eller
mindre mon kommen en ny sed, och i skildringen af den
romerskkatolska tidens odling i vårt land, ega vi derför icke rätt att lemna å
sidan detta begynnelsens skede. Att under detta den gamla
fäderneärfda seden lefde qvar stark och mäktig är sannt. Den som skildrar
vår hedna tids odling gjorde derföre mycket orätt, om han toge år 1008
till gräns för sin framställning.
Äfven när vi vilja fastställa slutpunkten för vår medeltids
kulturutveckling, finna vi att odlingshistoriens perioder icke sammanfalla med
den politiska historiens: de gå icke allenast längre tillbaka i tiden, de
vara äfven längre. Man kan officielt besluta att införa något nytt, de
som leda folkets öden, bekänna sig till det nya, men det dröjer innan
folket i dess helhet följer exemplet. Reformationen och renässansen
äro de storartade yttringarna af den nyare verldsperiodens krafter. Till
reformationens grundtankar bekände sig det svenska folkets
representanter år 1527 och småningom blef den kyrkliga förbättringen en
verklighet. Renässansen spridde sig från sitt ursprungsland Italien till
folken norr om Alperna och närmade sig alltmer Norden. Hos oss
kan hon icke sägas hafva fått fäste förr än efter midten af 1530-talet.
Der ungefär draga vi också gränsen för vår framställning af Sveriges
1 Underrättelsen om konungens dop lemnas i en skrifvelse från erkebiskop
Brun-Bonifacius till den tyske konungen Henrik II aftryckt i Giesebrechts Geschichte
der deutschen Kaiserzeit 2 s. 677 f. Under sin vistelse i Polen, dit han anlände
år 1008, sände Brun någre af sina följeslagar till Sverige, och som hans bref är
skrifvet före utgången af år 1008, måste konung Olofs dop hafva försiggått detta
år, icke som en nyare svensk författare uppgifver, 1007 (jfr Allgemeine deutsche
Biographie 3 s. 433). En dansk historieskrifvares antagande, att i Bruns bref icke
afses den svenske konungens dop, torde få anses bero på öfverdrift i kritik.
2 Härom se vidare i första bokens andra kapitel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
