Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEDELTIDENS UPPKOMST. ROMS FALL. 5
medeltids kultur, om än denna i vissa afseenden höll sig vid makt
vida längre. Äfven här få vi sålunda en öfvergångstid inom ramen
för vår bild och få dermed äfven tillfälle att kasta en blick på de
krafter, för hvilka medeltidens verk föll undan såsom något i sin
ordning föråldradt.
Rom hade bildat ett verldsvälde, inom hvilket till en helhet
sammanhöllos folken, som bodde mellan Nordsjöns stränder och Nilens
katarakter, mellan Hercules’ stoder och Syriens öknar. En herre, en
lag rådde i detta vidsträckta område, men i öfrigt funnos mellan folken
skiljaktigheter i mängd — enheten var mera yttre än inre. Inom detta
väldiga kejsarrike uppkom kristendomen och, tack vare
sammanslutningen mellan folken, utbredde han sig hastigt, i allt väsentligt
bildande en motsats till det romerska väsendet. Detta såg i staten allt,
i förhållande till denne spelade den enskilde så godt som ingen rol,
alla intressen voro riktade på den verklighet i hvilken man lefde, att
foga sig efter henne och efter statens kraf var menniskornas främsta
dygd. Kristendomen riktade deremot mensklighetens blickar mot en
verld uppöfver denna verklighet och satte all utvecklings mål inom
denna högre, andliga verld, han vände sig till den enskilde med
maningen att gå in i sig sjelf och att uppfylla sin bestämmelse genom
utbildning af sin egen personlighet. Rom nöjde sig med det ärbara,
kristendomen kräfde helgelse. Den enhet Rom åstadkommit var
allenast en skugga af den, som kristendomen egde kraft att skapa: han
upphäfde skilnaden mellan greken och barbaren, mellan herren och
hans slaf, han gjorde genom den eviga kärlekens lag alla menniskor
till bröder. Sådan var motsägelsen mellan de tvenne krafter, som kort
efter vår tideräknings begynnelse voro de starkaste i verlden, att en
förening knappast kan tänkas. En strid var oundviklig, endera måste
herrska.
Stridens utgång var icke tvifvel underkastad. Det romerska riket,
sådant det tecknas af samtida författare och sådant vi ännu kunna
studera det i dess verk, var ett fallande välde. Sjelfva dess
verldseröfring bidrog att upphäfva det, som hade gjort Rom så stort. Den
stolta byggningen vacklade i sina grundvalar och refvorna, som
uppenbarade sig än här än der, öfverallt, voro snart för stora att kunna med
provisoriska åtgärder botas. Reparationernas tid var förbi, det fanns
ingen annan utväg än att låta falla eller än hellre rifva ned, på det så
mycket snarare en ny byggnad skulle kunna uppföras, lämpad efter
den nyfödda verldskraftens fordringar. Och likväl hade det gamla
varit så stort, så rikt, så underbart herrligt!
Antikens storhet visar sig icke minst i det mäktiga inflytande dess
odling ännu utöfvar på tänkande sinnen. Mången skyler än i dag med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
