Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEODORIK OCH KARL DEN STORE. 7
sättande eller genom upptagande af detta och dess användande för
nya ändamål kan den menskliga utvecklingen blifva normal. Derföre,
när vid folkvandringens tid och det romerska rikets fall visserligen
en del af antikens goda upptogs, men mycket försummades, måste en
senare tid komma, då antiken åter skulle komma till heder och ingå
som ett kraftigt element i den europeiska odlingen. Det kan tyckas,
vid första ögonkastet eller för ett partiskt öga, att detta uppskof i
de antika traditionernas tillgodogörande är en olycka, men ingen må
förgäta, att antiken icke är det enda väsentliga elementet i den
europeiska odlingen, det var annat som måste icke blott med samma, utan
med större rätt utvecklas, något som under antiken saknades och för
hvars utbildande derför tid kräfdes. Först när den tiden var vunnen
och använd, kunde man åter vända sig till antiken och med fördel
upptaga den, icke som dess slaf eller efterapare, utan med fullt
medvetande och sjelfständigt.
När de germanske stammarne slogo sig ned inom det romerska
riket, midt bland yttringarna af dettas kultur, kunde allsidigt
tillegnande icke komma i fråga. En nationalitet, som ännu icke hunnit
derhän i personlig utveckling, att hon lemnat bakom sig naturfolkens
stadium, är fullkomligt oförmögen att af en högre kultur, med hvilken
hon “kommer ansigte mot ansigte, tillegna sig mera än några yttre drag
— ofta dess värre äfven några dåliga sidor. Tidigt uppträdde dock i
den nybildade verlden store andar, som insågo, att de germanske
stammarne icke i egen kraft kunde fullborda hvad dem ålåg, att de
behöfde icke blott kristendomen, utan äfven antikens arf, och som lade
sig vinn om att åstadkomma en förmedling mellan nytt och gammalt.
En sådan uppgift satte sig i Italien Teodorik, i Frankernas rike Karl,
båda genom egenskaper och verksamhet förtjente af tillnamnet »den
store», som historien gifvit dem. Gotarne hade kommit den antika
civilisationen för nära, och förlorade derför sin folkliga individualitet.
Deremot blef Karl den stores verk bestämmande för framtiden.
Men ej ens den utveckling han grundlade fick fortgå oafbrutet.
Hans rike, när det ej längre sammanhölls och leddes af hans egen
mäktige ande, visade, under årtiondenas förlopp, allt större benägenhet
att falla sönder. Det föll ock: som dess slutår sättes i Tyskland 911,
i Frankrike 987. Den period som nu begynner är den egentliga
medeltiden. Redan i hennes början blifva vi varse ett märkligt drag, ett
framsteg, som skiljer henne från den tidigare utvecklingen. I gamla
historien utgör nationaliteten indelningsgrund, man talar om egyptisk,
assyrisk, persisk, hellenisk historia. Så snart medeltiden begynt, har
en sådan inre enhet mellan de skilda i Europa boende historiska folken
inträdt, att historien från den stunden delas efter perioder, som
utveckla sig med enahanda grunddrag hos de olika folken. Hos dem
alla är den första utvecklingen likartad, för dem alla inträffar under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
