Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIERARKI OCH ARISTOKRATI. 9
beherrska henne. Detta herravälde behöfde icke vara, men blef ett
tyranni af den mest utpräglade beskaffenhet.
Det fanns dock i medeltidens samhälle krafter, som trots kyrkans
maktbegär kunde häfda den personliga sjelfkänslan och dermed bringa
menskligheten framom den ställning hon under antikens tid hade
intagit. På personlighetsprincipen grundade sig den andra mäktiga
medeltidsinstitutionen, feodalväsendet. Man nöjde sig icke med det
allmänna förhållandet mellan konung och undersåtar. Ur de senares
led framträdde den ene efter den andre och ställde sig i ett alldeles
särskildt förhållande till konungen, i det de mottogo af honom län
och till gengäld förbundo sig genom en högtidlig handling till en
särskild art af trohet. Så uppstod inom det verldsliga området en
gradskala motsvarande den hierarkiska: närmast under konungen stodo
de store vassallerne, under hvar storvassall en grupp af lägre, och så
fortgick det, intill dess vi på den nedersta graden finna temligen
obetydliga personer, hvilka dock bestämdt skilde sig från folkets massa,
och hade alla sina intressen förlagda till samhällets högre och högsta
delar, från hvilka de mottogo intryck och exempel. Redan i den
germanska urtiden hade höfdingarne haft omkring sig följen af män,
hvilka till sin ledare stodo i ett alldeles särskildt trohetsförhållande.
Detta hörde dock mera till det enskilda lifvets område; genom att
sätta det särskilda trohetslöftet i sammanhang med mottagandet af
jordområden till län, uppkom en statsinstitution, som skymtar fram
redan under den karolingiska perioden och sedan beherrskar den
egentliga medeltiden. Till den grad föll feodalsystemet i smaken, att man
skyndade att ansluta sig dertill, icke allenast de som derigenom kunde
svinga sig upp i verlden, utan äfven de månge, som med nöje utbytte
eganderätten till sin jord mot ett beroende, hvilket fritog dem för en del
tryckande medborgerliga pligter och gaf dem utsigt om ett starkt
skydd, under de tider af oro och nöd, som allt för ofta kommo åter.
Den fria jordegande befolkningen, svarande mot vår allmoge, krympte
samman och miste all politisk betydelse.
Inom medeltidens verld höjde sig således öfver den gemena hopen
en utvald grupp af personer, som, genom högre kunskaper och genom
den medlarerol de åtagit sig mellan menniskan och Gud, måste till de
icke lika gynnade intaga en herrskareställning, och öfver hela
grundmassan af dem, som voro belåtne om de, äfven med uppoffrande af
all politisk betydelse, finge i ro egna sig åt sitt, höjde sig en annan
elitkorps, som åtnjöt större förmoner och egde i sina händer makt att
inverka på rikenas öden. De två öfver den stora hopen höjda
grupperna hade naturligen gemensamma intressen. Samhället fick en
aristokratisk prägel. Detta var på dubbelt sätt ett godt. I sin upphöjda
ställning var adeln angelägen att tillegna sig den nya bildning, som
höll på att utveckla sig ur sammansmältningen af kristna, germanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
