Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 MEDELTIDEN LÅNAR FORMERNA FÖR SITT LIF.
och antika element, och derigenom möjliggjordes en snabbare
utveckling. Men derjämte vaknade tidigt hos vassallerna begäret att häfda
sin sjelfständighet icke allenast mot de oprivilegierade, utan ock mot
den, hvars makt var källan till deras egen. De germanske staterne
hade från början en stark konungamakt, ty den grundade sig på
eröfring och på förhållandet till den underkufvade romerska befolkningen,
med hvilken Germanerne småningom smälte samman. Att ur detta
icke utbildade sig en envåldsmakt, jämförlig med påfvens inom det
andliga området, derför hafva vi att tacka feodalväsendet.
Det finnes ett tredje drag vid sidan af det hierarkiska och det
aristokratiska, som bestämmer den begynnande medeltidens karaktär,
och det är de nya folkens på bristande utbildning beroende oförmåga att
sjelfständigt skapa sig en verld af de material, som stodo dem till buds.
Från den föregående kulturperioden lånade man under kyrkans bemedling
former, i hvilka man sökte växa sig in. Det var icke nog att man
vid uppförandet af sina kyrkor följde de modeller, som den
fornkristna konsten hade frambragt, utan man upptog äfven romarespråket
som bildningens tungomål och vid arbetet inom de bildande konsternas
område gick man icke ut från den menskliga gestalten sådan han
visar sig i sin naturlighet, utan man tog till utgångspunkter de
gestalter, som den fornkristna och sedermera den byzantinska konsten
hade utbildat, till sist på ett fullkomligt konventionelt sätt.
Germanerne hade visserligen af gammalt känt tjuskraften af den
natur, i hvilken de lefde och i hvilken de anade öfvernaturliga makter,
men något studium af naturen kände de icke, och när de hade trädt i den
romerska kyrkans stränga skola leddes de icke till, utan snarare från ett
sådant, ty naturen liksom det naturbestämda hos menniskan var ett
ondt som skulle bekämpas. Det verkliga i samtidens händelser och
forntida tilldragelser, lika litet som naturens föremål fingo behålla den
betydelse de egde; för att få beaktas måste de sättas i sammanhang
med det andliga området. Man skref t. ex. böcker om djuren, men
dessa, s. k. bestiarier, äro ingalunda några förelöpare till kommande
tiders zoologiska studier, utan angifva allenast, hvilka andliga krafter,
goda eller onda, i djuren symboliserades, och man var så litet
realistisk, att man med god smak vid sidan af djur, som man kände af egen
erfarenhet, satte andra som uteslutande äro alster af den mest
vidunderliga fantasi. Det låg i detta en aning om enheten af de krafter,
som beherrska verlden, men denna aning var ännu till ytterlighet
barnslig.
Läran om det naturligas ondska och den syndakänsla, som
menniskorna förnummo, när de vid det ljus, som kyrkan spridde,
betraktade sig sjelfva, gaf presterskapet dess makt öfver själarna och tillfälle
att gripa in i alla lifvets förhållanden. Trots de skiljemurar man hade
upprest mellan klerker och lekmän, hade de förre, som gingo ut ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
