Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKAN BEVARAR ENHETEN. 11
folket, icke kunnat frigöra sig från den halfhet i bildning,
barade sig i allt. Kyrkan, riktad på det som utvärtes var, kunde icke
finna den rätta boten för den djupa förkrosselsen öfver synden, man
försummade att verka på personligheten till dennas uppfostran i ande
och sanning, till straff för syndens uppenbarelse i tanke, ord och
handling satte man yttre handlingar af tuktan och försakelse. Man häfde
icke kontrasten i lifvet, man frossade i dess blottande. Folket var
ingalunda rent, minnen af gammal dålighet blandade sig med
sjudande lifslust, »man ödmjukade sig icke, utan man underkastade sig
förödmjukelser», man lärde sig, att en god handling kunde försona en
f
som uppen-
snart den farliga lärdomen, att man kunde ibland släppa efter
tyglarne och spara gisslet: för ögonblickets yrande lust kunde man ju
sedan söka ersättning i späkningarnas yrsel, som icke var i sin art
mindre. Vid allt detta stod man under den strängaste kontroll. Man
hade i den romerska kyrkan tillfälle att för sin själasörjare uttala sin
inre nöd och ånger samt af honom söka undervisning och tröst, men
äfven denna handling af ett rent personligt initiativ blef föremål. för
lagstiftning och förvandlades till ett yttre förtjenstfullt verk, hvars
försummande var belagdt med hårda kyrkliga straff. Från den
mäktige Innocentius III:s tid hafva vi ett bud, att hvarje kristen menniska
skall åtminstone en gång om året bikta sig. Gjorde hon det icke, blef
hon utestängd från delaktighet i kyrkans goda, öfver hennes stoft lystes
ingen välsignelse och hennes själ var ohjelpligen hemfallen åt evighetens
qval. Kyrkan icke blott fordrade lydnad, utan tvang till denna genom
att injaga fruktan för de kommande lidanden, hvilka hon kunde, om
man ställde sig väl med henne, lisa eller afsluta. De nycklar, som
lösa och binda själarna, höll den helige fadern i Rom, Kristi
ståthållare å jorden, i sin hand, och han brukade hellre den som binder.
Det är farliga vägar som vi se upplåta sig för en mensklighet,
som ännu famlar efter målet, men vi få icke vara för snare att döma
kyrkans män för andligt högmod och oandlig herrsklystnad. De voro
sjelfve i sitt inre sönderslitne af de ständiga kontrasterna mellan synd
och lag, mellan brott och tuktan, men de visste, att allenast kristendomen
kan skänka försoning, ehuru de i allmänhet icke hade klart för sig det
rätta sättet, och det var derför naturligt, att de skulle sätta sin
lifsuppgift uti att bringa allt under kyrkans lydnad. Från deras
ståndpunkt voro de bojor och den tuktan, de lade på själarna, ett
kärlekens verk. Men det låg nära till hands för dem att glömma det
stora målet, för att i stället fika efter egen vinning. Gregorius VII,
den i sin ensidighet så store kyrkofursten, skref till en förtrogen vän:
»ser jag på mig sjelf, finner jag mig så nedsjunken i synd, att jag ej
vågar hoppas att Gud skall höra mina böner; om än mitt lif är
otadligt, äro dock mina gerningar af denna verlden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
