Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 RIDDERLIGHETEN.
Icke alle kyrkans män fikade efter att föra i det yttre den envisa
striden mot verlden och hennes anhängare. Många voro de, som hellre
drogo sig undan verlden och lefde för sig i ödemarken eller å ensliga
rum tillsammans med liktänkande själar. I klostren mottaga vi under
medeltidens första tid det angenämaste intrycket. Visserligen var
icke allt godt i klosterlifvet, hvilket visas af de många
reningsprocesser det måste genomgå, men der finna vi män, som beherrskades af
kristendomens ande, utan att fika efter yttre makt, och som voro
angelägne om att kring sig sprida äfven andra välsignelser än de rent
kyrkliga: de odlade jorden, de omhuldade forntidens litterära och
vetenskapliga skatter.
I samhällen så rika på ungdomliga krafter som den begynnande
medeltidens skulle den kroppsliga kraften spela en stor rol — man
var stolt öfver fysisk styrka och öfver den öfning, genom hvilken
denna erhöll adladt sätt att visa sig, lofvet af manlig idrott gick vida.
Äfven på detta område grep kyrkan in. Det kunde vara tvifvel
underkastadt, huruvida krigisk lust och duglighet kunde anses som ett godt,
då de gingo ut på ett ondt, att öfva våld och döda, men man hjelpte sig
ur denna svårighet derigenom, att kyrkan uppsatte vissa mål, för
hvilka det var godt och ädelt att draga vapen — att skydda kyrkan
och värnlösa. Den som ville högtidligen lofva att åt sådana värf egna
sin kraft, togs i kyrkans hägn, och vigdes med högtidliga ceremonier
till en kämpe för det goda. På detta sätt grep kyrkan
välsignelsebringande in i tidens stridslust, och frukten af detta ingripande var
ridderligheten, i hvilken för öfrigt de ädlare rörelserna hos en manlig
själ kunde komma till uttryck. I ädel täflan sökte sedan riddarne att
öfvergå hvarandra i fin sed, som man den tiden kallade höfvisk. Här
fick åter personligheten tillfälle att komma till sin rätt och på ett
sådant sätt, att derigenom hela kulturen lyftes.
Sedan i begynnelsen kyrkan, såsom medeltidens egentliga
fostrarinna, hade haft den största makten, begynner det till en god del af
henne framkallade riddareväsendet att spela en framstående rol.
Samtidigt uppträda på bekostnad af latinet de inhemska språken, vare sig
oblandade eller nybildade, genom föreningen af romerska, keltiska och
germanska element. Samtidigt begynner den ridderliga poesin att
blomstra.
Vi återfinna i denna samma grunddrag som ofvan blifvit antydda —
den krigiska kraften, som småningom adlas till ridderlighet, de
kyrkliga intressena och en likgiltighet för verkligheten, som sätter sig
öfver alla historiska och geografiska förhållanden och till det möjliga
sällar det orimligaste. I de episka dikter, som hemtat sina ämnen från
Karl den store och hans män, kunna vi se, huru historien förvandlas
till sagor, huru vassallerne söka göra sig till herrar på konungens
bekostnad, huru modet och äfventyrslusten i kyrkans tjenst rikta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
