Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRUBADURERNE, QVINNAN, KÄRLEKEN. 13
mot kristendomens fiender. De karolingiska ämnena begynnte derefter
vika för de bretonska sägnerna om konung Artus; här finna vi
ridderligheten fullt utbildad, och en kärnpunkt i dessa chansons de geste är
berättelsen om den heliga gral, kärlet, i hvilket det från Jesu sida
nedrinnande blodet samlades och som efter underbara öden kom i det
ridderliga samhällets händer.
Till samma tid höra trubadurernes och minnesångarnes qväden, som
i varma toner besjunga lusten till strid, den höfviska seden och
kärleken till qvinnan. Under antiken hade qvinnan intagit en
underordnad och undanskymd ställning; riddartiden tillkommer hedern att
hafva funnit hennes större betydelse. Männen egnade sig åt det
hårda vapenyrket, de ströfvade kring i örlig och efter äfventyr, qvinnan
satt hemma på borgen, skötte den inre hushållningen; när mannen
kände sig trött vid ensidigheten och hårdheten af sina värf, fann han
hos henne harmoni, blidhet och öm hjelpsamhet. »Qvinnorna», heter
det i en riddaredikt från början af 1200-talet, »äro verldens prydnad
och ära, hvilka Gud, som åt sig skapat himmelens englar, i sin nåd
gifvit oss att vara englar på jorden. De siras med en krona, beprydd
med många dygders ädla stenar. Deras kärlek helgar och renar våra
hjertan, för deras inflytande försvinna sorger och oro som daggens
droppar för solstrålarne». Hvad man sjöng om den jordiska qvinnan,
det drömde och diktade man om hennes himmelska motbild, jungfru
Maria. Hur ytlig än fromheten var, förmådde dock den bittra inre
striden mellan de kontraster som beherrskade verlden, framkalla en
innerlighet i känslan, som visar sig såväl i kyrkans rimmade latinska
sånger som i trubadurernes glödande visor. Det individuela hade
hunnit så utveckla sig, att det mest personliga af allt, kärlekens
hängifvenhet, kunde blifva inom samhällets högsta, mest bildade kretsar,
i hvilka tidens ande fullast uttalade sig, ett herrskande element. Den
som vill lära känna, huru man under medeltiden kunde älska, huru
stor redan då en qvinna kunde vara — så vida någon tid frambragt
en större? — han läse Heloisas bref.
Men huru fager och ädel denna kärlekens poetiska blomstring än
var, medeltidens menniskor hade icke vunnit den helgjutenhet i
karakteren, som behöfves för att det ädlaste och renaste skall blifva
varaktigt. Äfven kärleken, sådan han skildras af de ridderlige sångarne,
drogs ned från sin idealiska höjd och gjordes till föremål för
lagstiftning och spetsfundigheter. Kärleken var alltför ofta en lek med
känslorna, som icke hade sin rot i personlighetens grund. Man
hembar sin kärlekshyllning åt damer, med hvilka man icke haft den
ringaste personliga beröring. Geoffroy Rudel, en provensalsk riddare af
furstlig börd, hade till sitt hjertas dam utkorat den franska grefvinnan
af Tripoli, som han aldrig hade sett, och han hade i glödande sånger
besjungit henne, innan han tog korset, icke till att kämpa för det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
