Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 1. Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG SVERRES FÄRD GENOM SVERIGES SKOGAR. 35
Gestrikland, som den tiden räknades till Uppland, från Helsingland.
Man talade om landet ofvan Långheden eller Dalarne. Tiveden och
Kolmården skilde mellan landet ofvan eller nordan skogs och landet
sunnan eller utan skogs. Östergötlands härad delades i två stora
grupper efter som de lågo öster eller vester om Aspveden. Mellan
landskapen hafva vi sålunda att tänka oss ansenliga skogar, i hvilka
vilddjuren voro ostörda och dit de män, som af en eller annan
anledning stöttes ut ur det borgerliga samhället, sökte sig tillhåll, der
de kunde hålla sig undan lagen och blodshämnaren, under det de vid
lägligt tillfälle kunde hemsöka bygden, såvida de icke föredrogo att
i skogarnes inre ligga i försåt för fredlige vägfarande. De
fornnordiska sagorna berätta mer än en gång om stigmän, som gjorde
färderna genom det skoguppfyllda Jämtland osäkra. 1
Ett talande vittnesbörd om de svenska gränsskogarnes
utsträckning och ödslighet lemnar oss sagan om den norske konungen Sverre.
När han år 1177 fann sig föranlåten att i främmande land söka en
fristad och det dessutom var nödvändigt att väl sopa igen alla spår
efter sig, begaf han sig in åt svenska obygder. Från den norska gränsen
färdades han genom en skog 12 mil fram till Ekeshärad, i Klarelfvens
dal, och vidare öfver en annan skog, som var lika lång, till Malung i
vestra Dalarne. Der mötte på andra sidan åter skogar, 15 mil breda,
ur hvilka han kom till det i följd af sina malmtillgångar befolkade
Jernbäraland vid nedre delen af Dalelfven. »I alla dessa skogar, heter
det kap. 12, kunde de ingen annan föda få än kött af fogel och elg.
Mycket var under denna färd tungt och besvärligt, ty de foro länge
genom obygder, ledo hunger, köld och trötthet, hästar kunde de ej få
eller andra fortkomstmedel; det var nämligen den värsta tiden, snön
smälte i skogarne och isen på sjöarne. Ibland färdades de öfver stora
mossar och myrar, genom täta skogar och öfver stora bråtar.
Jernbäraland var då ännu hedet och man hade der ännu aldrig sett en
konung i landet, der fanns icke den man som kunde säga antingen
konungsmän voro menniskor eller djur» Från Jernbäraland fortsatte
Sverre färden norrut, passerade dervid en skog på 18 mil, kom så till
Härjedalen och vandrade sedan 38 mil, till dess han i Jämtland
omsider kom till en större bygd. »När de, heter det i kap. 13, skulle
fara öfver en större sjö i skogen, gjorde de sig flottar af tre eller
fyra trädstammar. Konungen med tre män befunno sig på en flotte
så liten, att vattnet steg dem midt på vaden. Just som de skulle
lägga ut kom en man löpande ned till strandbrädden, uttröttad af att
vandra midt genom den djupa skogen. Han ropade till dem och
bönföll om hjelp, han var alldeles förbi af mattighet. Konungen be-
farade visserligen, att flotten icke skulle bära mera, men som han såg
1 Om röfvare, som i senare tid uppehållit sig i gränsskogarne, se Hyltén-Cavallius,
Värend och Virdarne 2, s. 338.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
