Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDBOR. 83
villica (en brytes hustru) å egna och mannens vägnar ett testamente,
i hvilket hon bortgifver fem örtugland jord och en mark penningar
samt förbehåller sig och mannen grafplats i predikarebrödernes kyrka
i Sigtuna; till testamentsverkställare nämndes tre personer, bland dem
husbondcn och en annan riddare. Den tiden var det icke mycket
vanligt, att personer af lägre stånd gjorde sig besvär med att upprätta
skriftliga testamenten, och visar i öfrigt urkunden, att en bryte och
hans maka kunde i hög grad åtnjuta sin husbondes aktning och
välvilja. Vi se ock här, hvad i öfrigt framgår af en mängd stadganden,
att en bryte kunde hafva egen jord. Testamentet (DS nr 1336) är
skrifvet å hr Birgers egen gård Finstad 1.
I Sverige synes man hellre haft landbor 2 än brytar; åtminstone
omtalas sådane oftare och landbor funnos under hela medeltiden. Om
bryten kan betecknas såsom förvaltare med eller utan eget kapital
insatt i gården, så var landbon arrendator, hvilken genom en bestämd,
högtidlig öfverenskommelse öfvertog en gård, vid tillträdet erlade en
städja kallad gåfva (gift, gäf, afgift, i Östergötland specialiserad
som vängäf (vängåfva) och bolgäf) samt under arrendetiden årligen
erlade afrad, äfven kallad landskyld (-skuld) och landgille. I
äldsta tid var icke arrendetiden fastställd till någon viss längd, utan
gafs arrendet första gången på ett år och förnyades intill dess
uppsägning gjordes af endera parten. Af intresse så väl för jordens egare
som arrendatorn sökte man sedermera gifva varaktighet åt
arrendeförhållandena, Upplands- och Vestmannalagarne bestämma arrendetiden
till 8 år, landslagarne nedsatte den till 6 år. I Danmark sökte k.
Kristiern II införa arrenden på lifstid 3. Uppsägningen synes i början
hafva skett i sammanhang med afradens erläggande, men blef
sedermera skild derifrån. För öfrigt voro uppsägnings-, fardags- och
afradsdagar olika i olika orter och på olika tider. Landslagarne föreskrifva,
att afraden skulle erläggas vid Thomasmessan före jul (21 december)
och förlägga uppsägningen till våren (k. Magnus Eriksons landslag till
tiden före sankt Eriks dag (18 maj), k. Kristofers landslag till tiden
före midfastan) och afflyttningen till ett år derefter (torsdagen före
midfastan), med skyldighet för den flyttande att redan vid
kyndelsmessan (2 februari) upplåta en del af husen åt efterträdaren 4.
1 Om bryten jfr N. M. Petersens uppsats Bonde, bryde og adel, i Annaler for
nordisk Oldkyndighet 1847 s. 228 f., samt J. Steenstrup, Studier over K. Valdemars
Jordebog s. 79 f.
2 Arrendatorn kallades landbo, afradskarl samt (på Gotland) laigulendinger.
Genom en tillfällighet omtalas afrad i det äldsta i Sverige skrifna bref, som
blifvit intill våra dagar bevaradt, (intaget i Diplomatarium svecanum under nr 51).
Arrende kallas i medeltidens handlingar bolatäckia (öfvertagande af en gård)
och (i öfverflyttad bemärkelse) giftstämma (någon gång bolagsstämma) samt
mal (mål). På latin kallades landbon colonus.
3 Allen, De nordiske Rigers Historie del 4 s. 39. .
4 Upplandslagen förlägger uppsägningen till afradsdagen, Östgötalagen kräfver
uppsägning före jul. Fardagar voro i Vestergötland fyra (tolftedag jul, kyndelsmessan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
