Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 QVINNAN.
hade gått hädan, hos den, som i slägtskap stod henne närmast, och i
hemmet hade hon sin verksamhet för alltid eller till dess den helt
visst angenäma stund kom, då hon fick inträda i ett främmande hem
för att blifva dess husmoder 1. Var hon i afsaknad af
sjelfständighetens förmoner, så frikände henne å andra sidan lagen från alla
sjelfständighetens vådor: hade en qvinna begått ett brott, kunde hon
icke tilltalas derför, utan ställdes för hennes gerning till ansvar
målsmannen, som skulle erlägga de i lag stadgade böterna eller, derest
han icke fullgjorde denna pligt, blef utstött ur samhället 2. Qvinnan
kunde i den äldsta tiden icke göras biltog.
Det dröjde dock icke synnerligen länge, innan lagen med
afseende på qvinnan förändrades; måhända hade det visat sig., att folket,
under inflytande af utlandets odling, utvecklade sig så hastigt, att
man måste ersätta det naturliga med det konventionela och
lagstadgade, måhända berodde förändringarna allenast på begäret att följa
utlandets exempel. Under den tid då Birger jarl, omedelbart efter
midten af 1200-talet, ledde Sveriges öden, infördes en lag, att
hädanefter vid arfskiften qvinna skulle ärfva hälften mot man, alltså i ett
hus, hvarest funnos allenast en bror och en syster, erhöll han två
tredjedelar, hon en tredjedel. Men dermed följde ock för henne ett
ökadt ansvar. I Östgötalagen, hvars åt oss bevarade redaktion
upptagit denna rättsgrundsats, heter det (dråpbalken kap. 9), att om en
qvinna hade begått dråp, fingo den dödades arfvingar, om de ville
utkräfva hämd, icke vända sig direkt mot henne, ty en qvinna fick
icke inställas på tinget eller halshuggas, i stället skulle målsmannen
stämmas och, om brottet blef bevisadt, skulle han erlägga böterna och
dervid först taga af hennes förmögenhet, så långt denna räckte, och
fylla bristen af sin egen. Undandrog sig målsmannen denna
skyldighet, gick qvinnan fri, under det hans bo skiftades och han utstöttes
ur samhället. Sedan den tiden utvecklades alltmer grundsatsen att
hvar och en skulle sjelf svara för sitt görande och låtande, men vid
tillämpningen på qvinnan gaf man henne dock i visst hänseende en
privilegierad ställning. Så föreskrifves t. ex. i k. Magnus
Erikssons landslag (i balken om afsigtliga dråp kap. 31 och 32), att qvinna,
som begått dråp och gripits å färsk gerning eller åtminstone samma
dag som brottet föröfvats, skulle inställas på tinget och der dömas
lika fullt som en dråpare af mankön, och öfverlemnades det åt
åklagarens goda vilja att yrka hennes aflifvande med svärd eller att nöja
sig med böter. Blef hon ej gripen å bar gerning eller samma dygn,
kunde icke lifsstraff komma i fråga och om hon ej mäktade erlägga
de stadgade böterna, hemställdes det till åklagaren, om han icke ville
1 I Smålandslagens kyrkobalk (kap. 3) säges den nybygda kyrkan vänta friare (bidil)
liksom bondens dotter.
2 Se t. ex. den äldre Vestgötalagen, balken af mandrapi kap. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
