Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 ÄTTEN.
Qvinnan, ehuru aktad och skyddad, var sålunda i väsentlig mon
ofri 1, beroende af männen i familjen. Så mycket mindre kunna vi
undra deröfver, som äfven mannen, i trots af sin sjelfständighet som
medborgare, var i ganska betydlig mon bunden genom familjen och
slägten. Han egde icke att fritt förfoga öfver sin egendom och fick
i vissa högvigtiga ärenden icke handla uteslutande på eget bevåg.
Ordet slägt, af främmande ursprung, kom under 1300-talet i
bruk uti städerna, hvarest ett starkt tyskt inflytande af gammalt gjorde
sig gällande, och smög sig under det följande århundradet in i
landslagen. De inhemska namnen på grupper af personer, som i kraft af
gemensam härstamning bildade ett helt, voro ätt — ett ord som står
i sammanhang med verbet ega — och nid. Medlemmarne af samma
ätt kallades nidjar, fränder (af ett ord, som betydde älska), skyld
emän d. v. s. de som hade inbördes förpligtelser, och bördmän, de
som genom börd eller födelse stodo i ett närmare förhållande. Huru
mycket man fäste sig vid slägtskapen ses bland annat af de många
namn, med hvilka hit hörande förhållanden betecknades: fadgar,
fader och son, modgar, moder och dotter, brödrungar (bryllingar),
barn af bröder, systrungar (sysslingar), barn af systrar o. s. v. Som
alla af samma slägt voro upprunna af gemensam rot, talade man redan
i medeltidens bildspråk om ätt-träd.
I viss mon haltade dock liknelsen, som uttalar sig i denna
benämning, ty ätten hade icke samma fasta begränsning som trädet.
Medelpunkt inom ätten var icke den äldste, från hvilken de öfrige
härstammade och till hvilken de derigenom stodo i ett bestämdt
förhållande, utan medelpunkt var hvarje individ: från honom räknade
man de olika slägtskapsgraderna uppåt, nedåt och åt sidorna. Hvar
och en tillhörde för öfrigt, när man räknade uppåt, tvenne ätter, både
fädernefränder och mödrungar. När ätten utvidgade sig genom
utskjutande af nya grenar, blef det icke möjligt att hålla samman alla
dem, som hade samma ursprung; graderna blefvo för många, de
inbördes förhållandena mellan de aflägsnare lederna blefvo lösa.
Man gjorde derföre skilnad mellan närmare och fjärmare
slägtingar. På Gotland talade man om skyldaste män, som stodo
närmast, vidare om skyldemän, slutligen om qvislarmän och
ättmän. I allmänhet bestämdes slägiskapsförhallandet på det
noggrannaste genom en indelning i grader (i Östergötland kallade knän),
hvilket var så mycket nödvändigare, som slägtskap medförde vissa
i lag bestämda både rättigheter och förpligtelser af den vigt, att man
alltid måste noga veta hvem man hade att hålla sig till. För öfrigt
voro de slägtskapsleder, som hade betydelse för det praktiska lifvet,
icke desamma i alla delar af landet och med afseende på alla för-
1 Enkan hade en större frihet än den ogifta qvinnan. Hon kunde i flere fall
uppträda sjelfständigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
